Dag 1 - Vid 4 tiden vaknade jag. Slängde i det sista i resväskan och byte snabbt om. Hann också kolla lite på One Tree Hill innan det var dags att åka och hämta upp Trixi. Pappa körde sedan ut oss till flygplatsen där vi checkade in väskorna och lite sånt. Därefter var det inte så lång tid innan vi klev på planet som lyfte till Manschester. Resan kändes inte alls lång utan det var mest mysigt att flyga när det var sådär halvmörkt ute. Väl framme så kunde man höra brittisk dialekt överallt och nästan 90 procent av alla tjejer hade på sig jack wills dunvästar, då visste man att man var i England haha. Vi tog en taxi till hotellet där vi lämnade väskorna och jag byte snabbt om till ett par jeans och min armejacka istället för min flashiga outfit bestående av springskorna och hoddie. Det regnade ute men 8 plusgrader var det så man frös inte direkt när man är van vid 5 -. 

 

Vi åt middag på en resturang vid hotellet och innan konserten hade vi fixat oss. Hade på mig mina vita jeans, en söt ljusblå skjorta ifrån Zara och mina nya converse. Håret var lätt lockat och sminket lade jag ner alldeles för mycket tid på. Själv så stressade jag så enormt mycket, skakade och höll på att börja grina i taxin för att jag var så himla nervös (fangirl eller vad????). Men väl framme vid arenan var jag hell spänd och min mamma stod och skrattade åt mig för jag såg så himla rolig ut. Direkt när vi kom in så fick jag ännu mer panik om hur vi skulle hitta platserna osv. Tyvärr missade vi 5SOS men vi hörde deras sista låt då vi sprang runt och försökte hitta öronproppar (ni skulle sett våran sämsta förklaring på engelska när vi frågade om det, alla såg helt förvirrade ut när vi stammade fram lite halvbraiga förklaringar haha). Men sedan var det dax att hitta platserna men först satte vi oss fel. Så en sur fyra barns mamma kom och klagade på oss och vi bad om ursäkt och letade vidare hahah. Men till sist fick vi våra platser och det var högst upp så vi såg inte ett skit. Men när vi satt oss i kanske 2-3 minuter kommer min mamma först upp för trappan och jag blir helt - nej hon kommer säga att hon också ska kolla på konserten eller något, för man vet aldrig med min mamma haha. Men hon kommer fram till oss och innan jag hinner svara sträker hon fram två nya biljetter, ni skulle sett min reaktion. Stressad, fangirl som är chockad. Först grinar jag för jag är super töntig och ja. Vi hade en biljett över som hon bytte till två nya platser plus 20 pund, fattar ni vilket jävla kap. Jag tackar henne tusen gånger om och skakar hela vägen ner för trapporna hahah. Men vi får våra biljetter springer ner till våra platser som är på rad 8, precis vid scenen. Då grät jag ännu mer och vi blev jätte nervösa att vi tagit fel platser. Så vi frågar varenda person runt omkring om dem vet om vi är rät, som vi då är. Efter en stund lugnar vi ner oss och då släcks allt, och på skärmen kommer One Way Or Another upp. Det är typ då jag inser att jag ska se One Direction. Efter 255 dagar så var det plötsligt inte mer än några få minuter.

 

 

 

När konserten väl börjar är jag helt paff. Grinar, skriker och sjunger samtidigt som jag försöker förstå vad som händer, japp jag låter som jag är tio år meeen det är fucking one direction människor. Framför oss så börjar folk plötsligt rikta sina kameror och där sitter Eleanor med sina vänner och framför henne sitter Andy och Maz. Eleanor har på sig en Louis pappersmask för att ingen ska se henne hahah och måste bara säga att ANDY OCH MAZ VAR SÅ JÄVLA SNYGGA. Är feg så ville inte störa dem eller så men var tvungen att kolla på El då Louis sjöng, hennes blick och hur hon kramade om sin kompis uwbuwegbeu ville typ gråta då. Moments, She's Not Afraid och Over Again var helt klart bästa låtarna. Det var en sådan stämmning och killarna leverade som in i helvetet, det lät troligen bättre live än inspelat om jag ska vara ärligt. Efter att ha avgudat dessa 5 killar sedan slutet av 2010 så var det sjukt att få se en hel konsert med dem. Hade aldrig varit lyckligare och ville verkligen inte att det skulle ta slut, någonsin. PLUS att vi fick se dem framföra Fresh Prince Of Bel Air samt Liam gjorde moonwalk. Var sådär deprimerad efter konserten över att det var nu slut men fortfarade så lycklig. På vägen hem såg jag också JOSH DEVINE MIN BABE. Min axel nuddade hans men jag är som vanligt efterbliven och fattar inte att det är hans förens han gått förbi och slinkit in i hissen bakom. Jag ska en dag gifta mig med honom men måste bara tilläga att han är säkert inte ens 1,70 blev helt paff då jag såg det.